jag har blivit en sådan tjej som jag har lovat mig själv att aldrig bli. och om jag ska vara ärlig, så trodde jag inte heller att jag kunde bli det. Men jag antar att alla blir det. alla blir påverkade.. på ett eller annat sätt.
en sån tjej som på något sätt missar att se ens vänners uppmuntran och stöd. trots att hon innerst inne känner att de finns. en sån tjej som inte vill gå ut, som inte vill skratta, som faktiskt VILL ligga hemma. ensam.
I'm a mess. a big one. och aldrig förr har jag varit såhär. och det hatar jag mig själv för.

men jag gör framsteg. HURRA. så nu ligger jag istället hos Lovisa och ser på tv, medans hon går i skolan, pluggar och äter och äter och äter (det är hennes nya p-pillers fel) Men frågan är iofs om det verkligen är framsteg? För egentligen är det väl ensamheten jag försöker undvika? och det hjälper hon mig med. min underbara. men snart kommer hon tröttna på¨mig, hur snäll hon är är. och jag måste vakna upp. det vet jag.. och jag kommer det. tack vare er..

Lovisa, Sally, Becca, Klara, Sara, Linn, Becc n' Ew, ... you will wake me up. i know it. you guys are the only thing that matters.